Det begynner å blomstre litt i hagen...

Det begynner å våres i bedet mitt. Mye er like før... mens noe allerede har sprunget ut. Akeleiene for eksempel, - står på bristepunktet. Disse er blå, - men jeg har akeleier i flere farger. Jeg synes de er så utrolig flotte!

Valmuer! Et kapittel for seg... VALMUER kan jeg ikke få for mye av! Det er min "top one" staude. (og det vises i bedet....) Her er en gul, - den har bare såvidt begynt blomstringen, - men den holder på til snøen kommer omtrent! (Me like) Og jeg synes faktisk at knoppene er like dekorative som selve blomsten og jeg da.... Nesten ihvertfall.

Anemonen er også sprunget ut. Nydelig blomst som kanskje minner litt om jordbærblomster?? (Kanskje det er derfor jeg liker den så godt....?) Selvsagt skulle det BLÅSE da jeg tok bildene, så de er kanskje ikke så veldig skarpe, men jeg orket ikke vente. (Jeg sto nemlig langt bak i køen da tålmodigheten ble delt ut.... Tror faktisk jeg sto i feil kø også...)

Og så, - dronningen i bedet! Selvsagt en VALMUE! Den er bare helt NYDELIG!

Til slutt, - et dikt som har kommet til å bety mye for meg. Jeg hørte det første gang i norsktimen på videregående, - og jeg tror læreren så det på meg, - at dette satte spor, - for det ble kommentert i avskjedstalen, - jeg fikk en løvetannknopp mens de andre fikk en utsprungen løvetann. (Takk til Borgny!! Det ble et minne for livet!)

Forfatteren er Karin Boye, - og jeg håper jeg er tilgitt for å ha skrevet inn diktet hennes her.

Javisst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Javisst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
tyngden drar dem neråt, hur de klänger,
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
Svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädest knoppar.
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.